Den italienska krisen

blå bild med text om den italienska krisen

Den italienska krisen. Den nya regeringen i Italien rycker allt närmare. Regeringen består som bekant av de båda populistpartierna Femstjärnerörelsen (M5S) och La Lega, och oron för vad de kan ställa till med på den europeiska scenen växer sig större för varje dag.

De båda partierna verkar ha enats om en premiärminister, Giuseppe Conte, som ska ena partiernas politik och också föra Italiens röst i europeiska rådet. Det är här som det blir intressant.

Från Legas håll har vi hört stark anti-euro-retorik medan M5S håller sina kort betydligt närmre kroppen. Tidigare var även M5S mot euron, men numera har de tonat ner den kritiken.

Matteo Salvini, Legas ledare, tog till Facebook video nu i veckan efter en kommentar av den franske ministern Bruno Le Maire om att italienarna hade intresse av att inte ställa till med problem och Salvini deklarerade med yviga gester:

Hoten från den franske ministern, från politiskt håll i Tyskland och från kreditvärderingsinstituten om den italienska skulden…så vill jag säga, inte som ledare av La Lega, utan som vanlig medborgare: Ursäkta mig! Om vi följer era råd, då menar jag kreditvärderingsinstituten, svångremmar och “Europeiska band” till andra länder, när vi följer era råd så har den italienska statsskulden exploderat till nya rekordnivåer, fattigdomen har ökat radikalt och osäkerheten har stigit till oanade nivåer. Så varför måste vi göra som – eller ännu värre, hotar – som dem som har dragit Italien och hälften av Europa till en instabil, osäker och stillastående situation.

Den finansminister som de båda partierna har kommit överens om är nämligen en man vid namn Paolo Savona. Savona är 81 år gammal och stark kritiker av valutaunionen och i synnerhet av den politik som tvingar det fattigare södra europa att föra en ständig åtstramningspolitik. “Som euron är konstruerad så är den en tysk bur” har han bl. a. sagt.

Savona förespråkar lösningar som påminner om dem som den gamle grekiske finansministern Varoufakis drev när han förhandlade med EU år 2015. De går i korthet ut på att Italien, Grekland och Spanien aldrig kommer att kunna ta sig ur Eurosamarbetet utan en transferunion från de rika länderna i norra europa till de fattiga i södra. Det handlar naturligtvis om vilka länder som exporterar varor och vilka länder som importerar.

Det tyskarna har gjort efter eurons införande är att de har flyttat sina logistikkedjor till östeuropa. Det fungerar ungefär som en miniglobalisering som bara sträcker sig till de östeuropeiska länderna. Det är därför att de östeuropeiska länderna har extremt duktiga ingenjörer vilket betyder att tyskarna kan få utfört samma jobb som i Tyskland för en tredjedel av kostnaderna. Det är bl. a. så tyskarna lyckas exportera sina bilar till USA.

Den här modellen fungerar däremot inte för länder som Grekland, Italien, Spanien och Portugal för de exporterar nästan ingenting utan är serviceekonomier och istället är stora importörer av varor. Det skulle vara i sin ordning om länderna hade sina egna valutor och kunde devalvera sina valutor och därmed skydda sig själva från yttre påvekan.

Problemet är dock nu att länderna är bundna av reglerna i Eurozonen som säger att euro-länderna är förbjudna att bedriva aktiv skattepolitik och eftersom det finns likhetstecken i ett lands bytesbalans mellan det som produceras och det som konsumeras så att summorna tar ut varandra. Det här betyder att om ett land (Tyskland) har ett stort överskott så måste andra länder (i södra europa) köra lika stora underskott. Däremot om länderna inte får lov att ha underskott så blir resultatet att ekonomierna blir så hårt hållna att ekonomierna krymper mer och mer för varje år.

Det som händer är med andra ord att länder som Italien, Spanien och Grekland måste ha evigt pågående stålbad medan andra länder som Tyskland, Polen och Tjeckien kan tjäna pengar på att sälja varor till USA.

Både Luigi de Maio från M5S, Salvini och Paolo Savona är naturligtvis medvetna om det här vilket också är huvudanledningen till att Italien snart har en ny regering.

Den tyska (och svenska) hållningen är att italienarna bara ska hålla tyst och vara tacksamma för att tyskarna lånar dem pengar. Göran Persson gav ju t.o.m. ut en bok som hette “Den som är satt i skuld är inte fri” och det är något som är lika kulturellt i Tyskland som det är i Sverige.

Obligationsmarknaden har naturligtvis också lagt märke till det som händer och i veckan gick den italienska tioåriga statsobligationen upp 23 punkter till 2,46 procent. Det här är det högsta räntan har varit sedan oktober 2014 när eurokrisen härjade senast.

Det här skedde samtidigt som den räntan på den tyska tioårsobligationen sjönk 17 punkter till  0,41 procent och skillnaden mellan den italienska och tyska räntan steg med 40 punkter på bara en vecka. Det här sker mot bakgrund av en situation där den europeiska centralbanken fortfarande håller på med sina kvantitativa lättnader. Så även om vi hör lugnande ord som att det inte är några problem eftersom maturiteten på de italienska statsobligationerna har ökat så stiger kostnaden för de italienska skattebetalarna för varje punkt som räntan stiger.

Det stannar dock inte där utan ägarna av skulden är mestadels inhemska banker som hamnar i problem varje gång obligationsräntan stiger. Eftersom bankverksamhet är en mycket belånad verksamhet så för varje punkt räntan stiger så sjunker värdet på bankernas säkerhet eller det bankerna lånar sina pengar på. Det är precis det som händer med banken Monte dei Paschi di Siena som redan nu har enorma finansiella problem.

Så vad kan göras åt problemet?

Det första är naturligtvis det självklara i att lätta på begränsningarna så att de sydeuropeiska länderna återigen kan bedriva sin aktiva finanspolitik.

Det andra är att sätta upp en fungerande europeisk bankunion och med fungerande menar jag en bankunion som har ordentligt med kapital så att den klarar att rädda ett par-tre banker samtidigt. Den nuvarande bankunionen är långt ifrån tillräckligt kapitaliserad.

Det tredje är att bedriva en gemensam skattepolitik i eurozonen så att pengar kan gå från överskottsländer till underskottsländer.

Det fjärde är att finansiera eurozonens gemensamma statsskuld med euroobligationer. Så som det är nu så är det ju de enskilda länderna som är ansvariga för sina egna skulder och banksystem. Det logiska vore om Tyskland, Finland och Nederländerna gick in och garanterade Italienarnas och Spanjorernas statsskulder.

Fungerar inte det här så finns det bara en lösning nämligen Savonas, Salvinis och La Legas förslag om en parallel valuta. Då skulle italienarna inte vara bundna av eurozonens tvångströja och Italien skulle äntligen få tillbaka sin konkurrenskraft.

Bara så kan vi få bukt med populismen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Prenumerera på RSS