Val 2018

Val 2018. Idag tänkte jag ge mig in i getingboet som handlar om svensk politik. Jag kallar det för ett getingbo eftersom det förmodligen kommer att bli svårt att bilda regering efter valet.

Vit bild med Val 2018 text

Anledningen är förstås att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet går som tåget i opinionsundersökningarna och nu t.o.m. ser ut att bli största parti. Anledningen är förstås att det fortfarande finns de personer som inte medger att de skulle rösta på SD när de tillfrågas men handlar annorlunda när de väl står och ska välja.

Själv räknar jag med att det minst handlar om fem procentenheter och om Socialdemokraterna får fem procentenheter mindre stöd än vad opinionsundersökningarna gör gällande så hamnar de under SD.

Dessutom så är det så att SD inser att de själva skulle bli en katastrof i regeringsställning och därför riktar in sig på att bli stödparti till en M-ledd  regering. De har noga studerat situationen i Danmark där Dansk Folkeparti fungerar som en blåslampa i rumpan för de etablerade partierna bara genom att agera stödparti åt den nuvarande regeringen. Det som SD har lyckats med är att mobilisera den stora opinion som länge har varit mot en ökad flyktinginvandring och nu också röstar som de tycker.

I utbyte för sitt stöd kräver SD naturligtvis inflytande.

Så hur har det kunnat bli så här? Det första jag vill lyfta är finanskrisen 2008 och 2009. Även om den blev betydligt grundare än vad den hade kunnat bli så är det tydligt att både SD och V går framåt i opinonen i dess kölvatten. Så brukar det vara när djupa kriser sätter sig.

Skälet till det här tror jag har att göra med hur demografin ser ut. I enlighet med boken The Fourth Turning så skulle jag vilja argumentera för att det finns olika karaktärsdrag hos olika generationer. Den generationen som upplevde det andra världskriget är nu på väg bort och med den försvinner mycket av den visdom som har hållit extremisttankarna borta under lång tid.

Det är däremot lätt att falla i fällan som säger att extremistargumenten låter så pass tokiga i etablissemangets öron så behöver de inte bemötas. Det är fel. Både SD:s och V:s argument måste bemötas varje dag och vid varje tillfälle om de ska ha någon chans att gå vinnande ur striden. Den svenska elitens beröringsångest för att ta de här diskussionerna har heller inte hjälpt dem nämnvärt. Så länge eliten inte förmår att själva sätta agendan med tydliga förslag om hur framtiden ska se ut så kommer de att vara populisternas gisslan.

Det finns dessutom ett utbrett missnöje och en uppfattning om att Sverige är fel väg. Så är det inte. Visst finns det problem i rikspolitiken, men det är långt ifrån så allvarligt som det framställs på de alternativa sajterna. Tvärsom så upplever jag, som har bott utomlands i många år, att det mesta faktiskt fungerar ganska bra.

Det andra problemet är självklart flyktingarna. Det kom 160,000 asylsökande personer till Sverige 2015 och det svenska samhället är långt ifrån färdigt med att återfinna balansen efter det. Det här händer även om politiken på området har skärpts väsentligt och heller inte verkar ändras i närtid.

Det jag föreslår är därför att Sverige deltar i de informella diskussioner som finns mellan Danmark, Österrike och Nederländerna om att behandla alla asylansökningar utanför EU. Då skulle vi kunna hjälpa dem som bäst behöver hjälp och samtidigt slippa onödig press på mottagningssystemet när det kommer många asylsökande till Sverige.

Det finns dessutom ingenting som förhindrar den miljon flyktingar som kom till Tyskland 2015 att också komma till Sverige när de väl har blivit naturaliserade i Tyskland, om de så önskar. Det kan vara så att den tyska generositeten får sig en törn här framöver och att de då finner det bäst att flytta på sig.

Med allt det här sagt vill jag ändå säga att SD:s grundantagande att flyktingar utgör en belastning på det svenska samhället är felaktigt. Så är det inte. Tvärsom så har de under de senaste årtiondena berikat det svenska samhället något enormt. Därmed inte sagt att vi inte ska ha reglerad invandring – det måste vi ha – men utan det entreprenörskap och vilja att göra rätt för sig så hade Sverige varit ett fattigare land.

Det finns dessutom en uppfattning om att vänsterpopulisterna på något sätt skulle vara bättre än sina jämlikar på högerkanten. Så är det inte. Vänsterpopulismen är precis lika farlig som högerpopulismen och när V går till val på att öka de offentliga utgifterna med ett antal miljarder så finns det all anledning att dra öronen åt sig.

Dessutom så har de rent ut sagt destruktiva förslag angående den genomreglerade bostadsmarknaden där de föreslår än mer reglering istället för liberalisering. Den borgerliga oppositionen kan dessutom inte säga något eftersom de inte gjorde något åt problemen under sin tid vid makten. Den svenska bostadsmarknaden har därför fortsatt att vara reglerad alldeles för länge.

Ett annat problem är själklart att V vill öka skatterna på bankerna och i förlängningen kanske förstatliga dessa. Det vore olyckligt och en av orsakerna till att jag inte tror på vänsterns politik. Däremot så har de självklart rätt när de säger att det bara är de som redan har tillgångar som har blivit rikare under finanskrisen. Istället för att beskatta den rikaste procenten så tänker jag att styrräntan måste återgå till normala nivåer. När det inte längre blir “gratis” att låna pengar så kommer folk inte längre att köpa lägenheter som om det inte fanns någon morgondag.

Ett tredje parti som går bra just nu är Centerpartiet. Det här handlar bara om spekulationer från min sida, men jag tror att det beror på efterdyningarna från regeringen Reinfeldt. Det verkar finnas en stor andel svenskar som inte ser några större problem med invandringen och gärna vill återgå till samma politik som Alliansen förde innan 2014.

Det är ingen ologisk hållning, men jag är ganska säker på att Sverige har rört sig framåt sedan 2014 och att återigen öppna gränserna för asylsökande från hela världen tror jag vore ett misstag. Ska det överhuvudtaget lyckas så måste bidragen dessutom sänkas radikalt till de som kommer. Jag tror inte att det är någon väg fram.

 

 

 

 

 

 

Världen 2040

Världen 2040. Den här krönikan kommer att handla om hur världen kan komma att se ut 2040 om vi tillsammans inte gör något åt våra utsläpp från fossila bränslen och dessutom gör det fort.

Lila bild med text om världen 2040.

I veckan blev det bekräftat att atmosfärens koncentration av koldioxid nu är uppe på 411 ppm. Senaste gången koncentrationen koldioxid var så hög i atmosfären var för mer är 3 miljoner år sedan när havsnivåerna var mellan 5 och 40 meter högre än de är idag.

Experimentet som vi utsätter den enda atmosfären som vi har för motsvarar att skruva upp termostaten på värmen där hemma till max och sedan hoppas att det inte får katastrofala följder. Atmosfärens fysik och kemi bryr sig dock inte om vad vi hoppas på utan har påbörjat sin inställning till en högre temperatur. Om vi inte gör något drastiskt så kommer det att få allvarliga följder.

Så hur kommer världen att se ut om vi inte gör något åt koldioxidutsläppen?

Världen 2040 kommer att vara en helt annan värld än den vi lever i idag. För det första kommer klimatförändringarna att leda till att isen i Arktis försvinner.

Det stora problemet är naturligtvis att veta när exakt det här kommer att ske. FN:s klimatpanel IPCC räknar med en sannolikhet på 66 procent att isen vid Arktis har helt försvunnit till 2050. Själv tippar jag på att det först kommer att ske någon gång mellan 2050 och 2100, men en del studier säger att det kan ske så fort som 2030.

När den Arktiska isen väl har smält så finns det nästan inget som hindrar klimatet på norra halvklotet från att värmas upp i snabb takt.

För det andra kommer de högre temperaturerna att sätta enorm press på de ekosystem som finns omkring oss. Det har naturligtvis redan börjat, men det kommer att fortsätta i ännu snabbare takt och 2040 tänker jag att en stor del av de insekter som finns i skogen kommer att vara försvunna.

Redan nu kan vi se tecken på obalanserna. Jag kommer hur det var när jag som liten pojke på 1970-talet åkte bil på sommaren. Då var vindrutorna på bilarna helt täckta med insekter och om vi hade kört långt så var det oundvikligt att tvätta av rutan när vi kom fram. Så är det inte alls längre.

Det här är naturligtvis bara mina erfarenheter, men jag tycker mig se färre skalbaggar och maskar i skogen än andra år. Det kan ha med den ovanliga försommarvärmen att göra.

Mindre småkryp innebär mindre föda till de organismer som befinner sig högre upp i näringskedjan. Högre upp i näringskedjan hittar vi bland annat fåglar. Redan nu så är så många som en åttondel av världens fåglar allvarligt hotade av det moderna jordbrukstekniker och räkna med att det här blir värre ju varmare det blir.

År 2040 är det möjligt att vi inte kommer att höra några fåglar alls när vi är ute och går och om någon ändå gör det vid ett enstaka tillfälle kommer vi att betrakta den personen som en hjälte.

Ett annat område som kommer att påverkas kraftigt är världshaven. I en review-artikel i den vetenskapliga tidskriften Science från 2007 så stod det att läsa att världshavens pH-värden hade sjunkit med 0,1 enhet och temperaturen hade gått upp med 0,75 grader Celsius. Efter pH-skalan är logaritmisk så innebär det ungefär en 30-procentig ökning av halten syra i haven.

Det här har naturligtvis stora konsekvenser för det marina livet. Bland de första organismerna att påverkas är snäckor och ostron vars skal är gjorda av karbonat. De kommer inte att överleva om haven fortsätter att försuras i samma takt som nu vilket i sin tur kommer att få konsekvenser för större fiskar och havslevande däggdjur. Världen 2040 är det möjligt att vi inte längre kommer att ha några fiskar i havet och haven kommer istället att befolkas av stim av maneter.

Om vi då rör oss högre upp i näringskedjan så kommer vi till de högre stående däggdjuren. 2040 så räknar jag med att världen kommer att ha gått miste om den allra största delen av de däggdjur som idag finns i naturen. Det här för oss oundvikligen till den sista nischen i näringskedjan: vår egen ras Homo Sapiens Sapiens.

Som det är just nu så är världen väldigt beroende av några få växtslag som vete och majs för sin överlevnad. Om klimatförändringarna fortsätter i oförminskad styrka så har vi all anledning att tro att habitat för hela vår existens kommer att försvinna. Enligt en del undergångsscenarion så har vi bara några månader att leva kvar innan de här problemen kommer att visa sig.

Själv vill jag inte gå så långt men jag tror att vi kommer att få väldigt svårt att föda en population på 7 miljarder människor i en 4 till 6 grader varmare värld. De enda platser där vi kommer att kunna växa vete och majs kommer att bli allra längst uppe i norra Skandinavien, Ryssland och Kanada. Flera områden runt ekvatorn kommer att bli obeboeliga för människor och pressen på våra västerländska samhällen från flyktingar från de här områdena kommer bara att öka.

Vad kommer en fyra till sex graders varmare värld att innebära för växtlivet? Är vi säkra på att skogarna kommer att klara sig helskinnade från en hastig temperaturökning? Själv tänker jag att stressen på skogarna kommer att bli så pass stor att det kommer att bli svårt att få träd att växa. Redan nu finns det tecken som tyder på enorm stress på skogarna och räkna med att den kommer att fortsätta om temperaturen fortsätter att stiga.

Slutsats

Naturligtvis hoppas jag att vi kommer att bli räddade från hela det här scenariot. Jag hoppas innerligt att det bara blir som en mardröm och att vi snabbt kan återgå till våra vanliga liv utan att tänka på problemet. Jag tror däremot inte att så är fallet. De obalanser vi redan ser kommer med stor sannolikhet bara att öka i takt i stället för att minska. Jag tror exempelvis att det kommer att bli väldigt ovanligt att se djur ute i naturen år 2040. Världen 2040 kommer att bli en helt annan plats än den som vi nu lever i.

 

 

 

 

Trumps tullar, euron och Tyskland

Trumps tullar. Idag tänkte jag tala om de tullar på stål och aluminium som president Trump införde mot EU, Kanada och Mexiko i fredags.

Lila bild med text om Trumps tullar

Det jag brukar kalla handelskrigen är The Tariff Wars. Det som händer är att ett land börjar med att införa tullar på vissa varor och det andra landet svarar. I så måtto är det här helt normalt och var precis det när Cecilia Malmström gjorde när hon och EU införde tullar på amerikanska varor som svar på USA:s bredsida i fredags.

Generellt sett så är handelstullar en dålig idé och Cecilia Malmström och den europeiska eliten har naturligtvis rätt när de säger att USA inte har någon genomtänkt strategi för vad som ska hända härnäst. Ett problem med handelstullarna är att betydligt fler konsumerar stål än som producerar vilket kortfattat betyder att tullarna blir en skatt på inhemska konsumenter.

Jag är dock ganska säker på att EU kommer att vika ner sig efter att tänkt efter lite grand – på samma sätt som de gjorde med sanktionerna med Iran för några veckor sedan – och jag grundar det på följande resonemang:

Först och främst så måste jag däremot tala om vad handelstullar är för något. En handelstull en skatt på importerade varor för att jämna ut de prisskillnader som finns mellan importerade och inhemskt producerade varor. Landet som inför tullarna inför i stort sett en skatt på importerade varor för att skydda sina inhemska producenter.

Det Trump säger är att han har mindre att förlora på ett handelskrig än motståndarna så han bryr sig inte om motståndarländerna klagar. För honom spelar det ingen egentlig roll att han bryter mot de internationella – i det här fallet amerikanska – reglerna. Kan han bara få vad han vill så är han nöjd.

Det finns dock ett land som har mycket mer att förlora på ett handelskrig än andra länder och det landet är Tyskland.

Tyskland måste vara det enda landet i världen som har gjort det till en nationell stolthet att ha ett handelsöverskott med resten av världen och exporterar mer varor än de importerar till alla avancerade länder.

Det i kombination med att finansministern heter Olaf Scholz, tidigare borgmästare i Hamburg, och vars uttalade mål är att ha ett ständigt överskott i de offentliga finanserna så att statsskulden till sist blir noll. Den hållningen är inte hållbar i längden.

Nu är det så att Trump närmast har en animalisk förmåga att se när motståndaren är svag och det använder han för att attackera. Det här ger honom omedelbara fördelar på den internationella scenen. Han såg bl. a. svaghet i Jeb Bush, han såg det i Ted Cruz och han såg det i Hillary Clinton, och han tillintetgjorde dem alla i det amerikanska valet 2016. Han ser nu samma sak i Angela Merkel och han säger “Om ni européer inte betalar för ert försvar så kommer jag att lämna NATO”. Merkel har ingenting att säga.

Det är dock inte det här utan på ett annat område som skon verkligen klämmer.

Trump och hans rådgivare Peter Navarro har haft Tysklands handelsöverskott med USA i skottlinjen en längre tid och ett självklart mål som svar på de svarstullar som EU nu kommer att införa är tyska bilar. Det finns makroekonomiska skäl till att amerikanerna nu tittar på handelsunderskottet som de har med Tyskland och vill utjämna det.

Det är tydligt att Trump inte gillar den amerikanska importen av tyska bilar. Så här sa han om den i en intervju i Playboy, 1990:

Om jag vore president så skulle jag införa tullar på varenda tysk bil som rullar här i landet.

Förra året så exporterade Tyskland bilar för $20 miljarder till USA. Det går exempelvis att köpa en Volkswagen Golf kombi i USA för $23,000. Anledningen till det här är förstås att de amerikanska tullarna är låga och att Euron är förhållandevis svag. Om vi då säger att vi inför en 25% tull så kommer bilen att kosta $29,000 istället vilket innebär att konsumenterna kommer att titta på andra, inhemska alternativ istället.

I de tyska tidningarna läser man närmast dagligen existentiella artiklar om den tyska industrins överlevnad, och därför är jag säker på att tyskarna kommer att pressa på i EU om att förhandla med Trump och jag tror att EU till sist kommer att ge med sig. Det handlar om att den tyska exportindustrin ska överleva.

Tyskland är dock inte bara hotat av USA utan även av situationen i andra länder.

I Storbritannien går Brexitförhandlingarna minst sagt inte som planerat och om Storbritannien lämnar EU:s tullunion i mars 2019 är det ju självklart att även Storbritannien kommer att införa tullar på tyska varor. Hade det bara handlat om Storbritannien så skulle det ha varit irriterande men inte ett existentiellt hot, men i kombination med tullar från USA så skulle Tyskland verkligen lida.

Det enda partiet som har ett ökande väljarstöd i Tyskland just nu är det nationalistiska partiet Alternative für Deutschland (eller AfD). Ni kan ju föreställa er själva hur de tänker framställa problemet om både amerikanerna och britterna inför tullar på tyskarnas exportvaror.

Tyskarna är dessutom inte bara pressade från USA och Stobritannien utan även från Italien i söder och Ryssland i öst. I Italien så har obligationräntorna stuckit iväg den här veckan på grund av osäkerhet om hur landet ska styras och om landet fortfarande ska vara med i Eurosamarbetet.

Om vi för enkelhetens skull antar att den nya italienska regeringen lyckas med sitt uppsåt att skapa en finanskris för att lämna Eurosamarbetet. Resultatet skulle då bli att räntorna skulle sticka iväg ännu mer och eftersom Italien är för stort att räddas så skulle Eurokrisen komma tillbaka igen som ett brev på posten. Det var det här som den förre grekiske finansministern Varoufakis hotade med 2014 men Grekland var för litet för att kunna dra i land strategin. Italien är däremot större.

Grundproblemet är att euroländerna delar en valuta som ingen egentligen inte vill ha. I själva verket hade en majoritet i de flesta länderna sett att Euron försvann helt. Den önskan kan snabbt bli verklighet.

Det här kan därför bli mycket värre än jag trodde och betydligt snabbare.

 

 

 

Den italienska krisen

blå bild med text om den italienska krisen

Den italienska krisen. Den nya regeringen i Italien rycker allt närmare. Regeringen består som bekant av de båda populistpartierna Femstjärnerörelsen (M5S) och La Lega, och oron för vad de kan ställa till med på den europeiska scenen växer sig större för varje dag.

De båda partierna verkar ha enats om en premiärminister, Giuseppe Conte, som ska ena partiernas politik och också föra Italiens röst i europeiska rådet. Det är här som det blir intressant.

Från Legas håll har vi hört stark anti-euro-retorik medan M5S håller sina kort betydligt närmre kroppen. Tidigare var även M5S mot euron, men numera har de tonat ner den kritiken.

Matteo Salvini, Legas ledare, tog till Facebook video nu i veckan efter en kommentar av den franske ministern Bruno Le Maire om att italienarna hade intresse av att inte ställa till med problem och Salvini deklarerade med yviga gester:

Hoten från den franske ministern, från politiskt håll i Tyskland och från kreditvärderingsinstituten om den italienska skulden…så vill jag säga, inte som ledare av La Lega, utan som vanlig medborgare: Ursäkta mig! Om vi följer era råd, då menar jag kreditvärderingsinstituten, svångremmar och “Europeiska band” till andra länder, när vi följer era råd så har den italienska statsskulden exploderat till nya rekordnivåer, fattigdomen har ökat radikalt och osäkerheten har stigit till oanade nivåer. Så varför måste vi göra som – eller ännu värre, hotar – som dem som har dragit Italien och hälften av Europa till en instabil, osäker och stillastående situation.

Den finansminister som de båda partierna har kommit överens om är nämligen en man vid namn Paolo Savona. Savona är 81 år gammal och stark kritiker av valutaunionen och i synnerhet av den politik som tvingar det fattigare södra europa att föra en ständig åtstramningspolitik. “Som euron är konstruerad så är den en tysk bur” har han bl. a. sagt.

Savona förespråkar lösningar som påminner om dem som den gamle grekiske finansministern Varoufakis drev när han förhandlade med EU år 2015. De går i korthet ut på att Italien, Grekland och Spanien aldrig kommer att kunna ta sig ur Eurosamarbetet utan en transferunion från de rika länderna i norra europa till de fattiga i södra. Det handlar naturligtvis om vilka länder som exporterar varor och vilka länder som importerar.

Det tyskarna har gjort efter eurons införande är att de har flyttat sina logistikkedjor till östeuropa. Det fungerar ungefär som en miniglobalisering som bara sträcker sig till de östeuropeiska länderna. Det är därför att de östeuropeiska länderna har extremt duktiga ingenjörer vilket betyder att tyskarna kan få utfört samma jobb som i Tyskland för en tredjedel av kostnaderna. Det är bl. a. så tyskarna lyckas exportera sina bilar till USA.

Den här modellen fungerar däremot inte för länder som Grekland, Italien, Spanien och Portugal för de exporterar nästan ingenting utan är serviceekonomier och istället är stora importörer av varor. Det skulle vara i sin ordning om länderna hade sina egna valutor och kunde devalvera sina valutor och därmed skydda sig själva från yttre påvekan.

Problemet är dock nu att länderna är bundna av reglerna i Eurozonen som säger att euro-länderna är förbjudna att bedriva aktiv skattepolitik och eftersom det finns likhetstecken i ett lands bytesbalans mellan det som produceras och det som konsumeras så att summorna tar ut varandra. Det här betyder att om ett land (Tyskland) har ett stort överskott så måste andra länder (i södra europa) köra lika stora underskott. Däremot om länderna inte får lov att ha underskott så blir resultatet att ekonomierna blir så hårt hållna att ekonomierna krymper mer och mer för varje år.

Det som händer är med andra ord att länder som Italien, Spanien och Grekland måste ha evigt pågående stålbad medan andra länder som Tyskland, Polen och Tjeckien kan tjäna pengar på att sälja varor till USA.

Både Luigi de Maio från M5S, Salvini och Paolo Savona är naturligtvis medvetna om det här vilket också är huvudanledningen till att Italien snart har en ny regering.

Den tyska (och svenska) hållningen är att italienarna bara ska hålla tyst och vara tacksamma för att tyskarna lånar dem pengar. Göran Persson gav ju t.o.m. ut en bok som hette “Den som är satt i skuld är inte fri” och det är något som är lika kulturellt i Tyskland som det är i Sverige.

Obligationsmarknaden har naturligtvis också lagt märke till det som händer och i veckan gick den italienska tioåriga statsobligationen upp 23 punkter till 2,46 procent. Det här är det högsta räntan har varit sedan oktober 2014 när eurokrisen härjade senast.

Det här skedde samtidigt som den räntan på den tyska tioårsobligationen sjönk 17 punkter till  0,41 procent och skillnaden mellan den italienska och tyska räntan steg med 40 punkter på bara en vecka. Det här sker mot bakgrund av en situation där den europeiska centralbanken fortfarande håller på med sina kvantitativa lättnader. Så även om vi hör lugnande ord som att det inte är några problem eftersom maturiteten på de italienska statsobligationerna har ökat så stiger kostnaden för de italienska skattebetalarna för varje punkt som räntan stiger.

Det stannar dock inte där utan ägarna av skulden är mestadels inhemska banker som hamnar i problem varje gång obligationsräntan stiger. Eftersom bankverksamhet är en mycket belånad verksamhet så för varje punkt räntan stiger så sjunker värdet på bankernas säkerhet eller det bankerna lånar sina pengar på. Det är precis det som händer med banken Monte dei Paschi di Siena som redan nu har enorma finansiella problem.

Så vad kan göras åt problemet?

Det första är naturligtvis det självklara i att lätta på begränsningarna så att de sydeuropeiska länderna återigen kan bedriva sin aktiva finanspolitik.

Det andra är att sätta upp en fungerande europeisk bankunion och med fungerande menar jag en bankunion som har ordentligt med kapital så att den klarar att rädda ett par-tre banker samtidigt. Den nuvarande bankunionen är långt ifrån tillräckligt kapitaliserad.

Det tredje är att bedriva en gemensam skattepolitik i eurozonen så att pengar kan gå från överskottsländer till underskottsländer.

Det fjärde är att finansiera eurozonens gemensamma statsskuld med euroobligationer. Så som det är nu så är det ju de enskilda länderna som är ansvariga för sina egna skulder och banksystem. Det logiska vore om Tyskland, Finland och Nederländerna gick in och garanterade Italienarnas och Spanjorernas statsskulder.

Fungerar inte det här så finns det bara en lösning nämligen Savonas, Salvinis och La Legas förslag om en parallel valuta. Då skulle italienarna inte vara bundna av eurozonens tvångströja och Italien skulle äntligen få tillbaka sin konkurrenskraft.

Bara så kan vi få bukt med populismen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ändrat format

Jag funderar på att ändra formatet på den här bloggen lite grand så att jag istället för att skriva ett inlägg om dagen tänker skriva ett inlägg i veckan. Jag kommer att publicera på torsdagen och då blir artiklarna naturligtvis längre och förhoppningsvis mer intressanta.

Finns det en framtid för kött?

Framtid för kött. I en intressant artikel på sidan Livekindly så står det att läsa att Tyson Foods nu har köpt in sig i det israeliska uppstartsbolaget Future Meat Technologies (FMT) för 2,2 miljoner dollar.

Blå bild med text om framtid för kött.

Vad är då Future Meat Technologies och varför är det här intressant?

För det första så är Tyson Foods en av USA:s största köttproducenter och FMT tillverkar konstgjort kött.

Det här är en viktig indikation på att världen nu långsamt håller på att gå över till vegetariska alternativ till kött. Kött är ju annars den enskilt största klimatboven som vi har och enligt Oxford Martin School skulle Storbritanniens utsläpp av växthusgaser minska med 63 procent om de gick över till en mestadels vegetarisk mathållning.

Köttet som FMT har tagit fram används redan på Israels bästa krogar och de ska enligt uppgift smaka alldeles utmärkt.

Köttet är iochförsig dyrt just nu (det kostar ungefär 800 dollar kilot), men företaget räknar med att priset kommer sjunka 100 gånger under nästa år till 8 dollar kilot. Produktionen väntas gå ifrån några få kilo per vecka till flera ton per vecka nästa år.

Det jag tycker är intressant med det här är att det finns olika smaker på köttet och man kan välja på allt ifrån kyckling, griskött till nötkött. Jag tänker att det vore en perfekt produkt i korv och charkuterier.

 

Kredittillväxt

Kredittillväxt. I ett fascinerande inlägg visar bloggaren Charles Hugh Smith upp en graf över hur världens totala kredit har sett ut sedan 1960-talet:

Graf från den amerikanska centralbanken som visar kredittillväxten i världen sedan 1945.

Det ni ser är exponentiell tillväxt av krediten sedan 1945, med ett litet undantag. Den lilla pausen i kredittillväxten 2008 och 2009 föranledde nästan ett sammanbrott av världens finansiella system. Efter 2009 så har kredittillväxten fortsatt nästan i samma takt som före 2009.

Grafen visar tydligt hur den globala finansiella systemet fungerar och att det i stort sett är omöjligt att hoppa av systemet när det väl har satt igång.

Hela den här dynamiken har blivit väl dokumenterad av bloggaren Doug Noland under åren och mycket av kredittillväxten kommer i form av kredit från de olika centralbankerna.

Nu när den amerikanska centralbanken har slutat med sina kvantitativa lättnader och den europeiska är på väg att trappa ner sina så ställs naturligtvis ett frågetecken om vem som ska se till att kreditttillväxten fortsätter även framöver.

När det gäller Charles Hugh Smith så säger han att kredittillväxten förr eller senare kommer att sluta och då dra ner hela systemet. Själv tror jag inte att vi har en ny kris alldeles inpå knutarna, men att den kommer förr eller senare är ganska givet. Håll ett öga på oljepriset!

Vi får se hur det går.

 

 

Utrotning eller sammanbrott?

De senaste dagarna har jag läst några texter av Samuel Miller McDonald som skriver om politik och ekologi. I en intressant artikel så ställer han sig frågan om mänskligheten kommer att gå under av utrotning eller sammanbrott.

Blå bild med text om utrotning eller sammanbrott

Det är ingen hemlighet att världen har blivit mer pessimistisk de senaste tio åren. Från en del håll hör vi exempelvis spådomar om ekologiskt sammanbrott på grund av klimatförändringarna.

Det finns ett antal ekologiska problem som är förknippade med ett varmare klimat och det här på inget vis en fullständig lista:

Hur som helst så är nyheterna inte goda.

 

Vad händer med forward-kontrakten i råolja?

Forward-kontrakten. Idag kommer jag att gå in lite grand på finansiella termer och diskutera vad ett forward-kontrakt är för något.

Blå bild med text om forward-kontrakten

I en intressant artikel på Bloomberg så skrivs det om forward-priserna på olja och hur de har gått upp den senaste veckan. Ett forward-kontrakt är som bekant en enklare kusin till de mer kända futures-kontrakten där man helt enkelt bestämmer ett pris för en vara in i framtiden och sedan tar leverans. I ett futures-kontrakt så handlar man som bekant på marginal vilket man inte gör i forward-kontrakten.

Spotpriset på Brent-oljan är ju ungefär $78, men det intressanta är det som händer på forward-marknaden. Priset på ett 5-årigt forward-kontrakt har gått upp från att legat runt $55 – $60 i mer än ett och ett halvt år till att nu kosta mer är $63,50.

Vad betyder då det här?

Det betyder att marknaden förväntar sig betydligt högre priser framöver och utbudet kommer att vara lägre än tidigare trott. De återinförda amerikanska sanktionerna mot Iran är ju defintivt ingen positiv nyhet för oljemarkanden.

Min egen favorit-analytiker är en man som heter Art Berman och han är inne på samma linje som Bloomberg. Han tror nämligen också att oljemarknaden kommer att vara tight framöver.

Vi får de hur det går.

Oro i Italien

Förra veckan så såg vi hur en ny regering höll på att bildas i Italien. Regeringen består som bekant av de två ytterkantspartierna Femstjärnerörelsen (M5S) och Lega, (det som tidigare hette Lega Nord). Under valkampanjen så tonade partierna ner sin anti-euro-retorik, men nu dyker retoriken upp igen.

Blå bild med text om oro i Italien

Räntan på den 10-åriga statsobligationen gick förra veckan upp med 36 punkter till 2,23 procent. Som vanligt så är det inte själva nivån som är oroande utan förändringstakten. Skillnaden mellan att italienska och tyska statsobligationer steg förra veckan till 68 punkter vilket är den högsta på mer än ett år. Förändringstakten ser dessutom inte ut att ändras.

Jag har ju talat om de finansiella problemen i Euroområdet som en oro på obligationsmarknaden. Det här är viktigt eftersom det avgör hur obligationsmarknaden ser på risken att investera i ett lands skuld jämfört med ett annat.

Eurozonen är ju en valutaunion så teoretiskt sett ska ju räntan vara lika hög i de olika länderna, men vi vet ju av erfarenheten att så inte är fallet. När ränteskillnaden mellan Italien och Tyskland ökar så är det en indikation på hur mycket stress som finns i systemet.

Matteo Salvini, ledaren för Lega-partiet, verkar dessutom vara fullt inställd på att generera en kris så att de kan införa en parallell valuta. Anledningen till att han gör det är så att  Italienarna slipper betala alla sina skulder i dyra Euro. Det är det iochförsig lätt att göra efter en lång bankhelg.

Eftersom jag inte gillar den ekonomiska politiken i Eurozonen så stödjer jag honom.

Forza Salvini!